Vad hände den dagen?
Det korta svaret är en militärkupp. Den organiserades av en grupp väpnade styrkor som bara kallades MFA (Movimento das Forças Armadas - De väpnade styrkornas rörelse), som hade en rad olika idéer och åsikter om landets framtid, men som förenades i målet att få slut på Estado Novo-regimens auktoritära styre. I hemlighet förvaltade MFA samtidigt en betydande del av landets militärapparat och en plan. Den 24 april sändes en sång i radio av radiostationer som var inblandade i kuppen. Det var den sång som representerade Portugal i 1974 års upplaga av European Song Festival: E Depois do Adeus, av Paulo de Carvalho. Detta fungerade som en signal för armén att förbereda sig för nästa dag. Den 25 april kl. 00.20 sändes en annan sång. Grândola, Vila Morena, av José Afonso, gav signalen till att de viktigaste civila och militära målen skulle tas samtidigt. Planen fungerade lysande och regimens högerextrema myndigheter insåg inte detta förrän det var för sent. Revolutionen ägde rum utan någon större blodsutgjutelse. Endast fyra personer dödades den dagen, och dessa två sånger kommer alltid att bli ihågkomna i Portugal som frihetssånger.
Trots att armén via radion uppmanade befolkningen att stanna hemma gick tusentals människor ut på gatorna för att fira med trupperna. En av de centrala samlingsplatserna var Lissabons blomstermarknad och det var säsong för nejlikor. Många av rebellerna bar nejlikor på sina armar för att symbolisera att de hade blivit dödade.
Portugal och Spanien, som hade hållit sig neutrala under andra världskriget, var ett av de mycket få länder som fortfarande lydde under högerextrema auktoritära regimer vid denna tidpunkt i historien. Portugals första fascistiska diktator, António de Oliveira Salazar, den starke man som hade etablerat Estado Novo, hade redan dött. Hans ersättare, Marcello Caetano, hade inte samma aura av oövervinnelighet. Estado Novos socialt konservativa och ekonomiskt strama politik gjorde regimen allt mindre populär, i takt med att Europa återhämtade sig från första världskriget och påbörjade vägen mot framtiden. Dessutom motsatte sig regimen starkt avkoloniseringen och drog in Portugal i en blodig, fasansfull och ändlös serie konflikter i Afrika för att försöka behålla sitt styre över Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, São Tomé och Príncipe och Kap Verde. Kriget hade pågått i drygt ett decennium och hade redan krävt nästan 10.000 portugisiska soldaters liv. Armén hade fått nog, och det hade även folket.
Vad hände sedan?
Som vi redan har nämnt var MFA ideologiskt mycket varierande: dess ledare var allt från kommunister, som ville att Portugal skulle ansluta sig till Sovjetunionen, till kapitalister med fri marknad, som ville ha en liberal demokrati i Portugal. När regimen föll frigavs alla politiska fångar och de som befann sig i exil återvände. Några av landets största politiska tänkare, som Álvaro Cunhal, Mário Soares och Francisco de Sá Carneiro, gav sig in i det politiska samtalet och PREC inleddes. PREC (Revolutionary Period in Progress) varade i två år, med politiska partier som bildades och dog ut, mycket förvirring och olika kuppförsök och reaktionära initiativ.
Ett år efter revolutionen, den 25 april 1975, hölls val till en församling som skulle skriva den portugisiska konstitutionen. Den sommaren, känd som den heta sommaren, var kanske det mest spända ögonblicket i hela processen. Olika strömningar kämpade om makten. Konstitutionen godkändes slutligen den 2 april 1976. Valet den 25 april samma år var det första fria valet till republikens församling och markerade början på ett demokratiskt och slutligen fritt Portugal.
